Här presenterar vi våra postdoktorala stipendiater. Det går att se alla på en gång eller söka efter stipendiater för ett visst år. Man kan även söka efter stipendiater inom ett visst ämnesområde.
Humant immunbristvirus, HIV, skadar kroppens immunförsvar hos infekterade individer, vilket utan bromsande behandling ger upphov till det dödliga immunbrist tillståndet AIDS. Idag saknas botande behandling som eliminerar viruset och den smittade bär således på viruset resten av livet. CD8+ T-celler är immunceller som är viktiga i försvaret mot HIV. De har kapacitet att döda virusinfekterade celler och därmed kontrollera HIV-infektionen. Annelie Tjernlund har utvecklat en metod för att detektera CD8+ T-celler i den vävnad där HIV förökar sig. Syftet med denna studie är undersöka om CD8+ T-cellers antal och funktion samt fördelning i vävnaden har betydelse för sjukdomsförloppet. Målet är att identifiera faktorer som ger upphov till ett skyddande immunförsvar mot HIV, vilket är en kunskap som är mycket viktig för utveckling av ett fungerande HIV-vaccin.
Anquan Liu arbetar i ett projekt som rör sjukdomsmekanismer vid den maligna blodsjukdomen myelodysplastiskt syndrom (MDS), med speciellt fokus på undergruppen refraktär anemi med ringsideroblaster. I syfte att kunna fastställa de genetiska förändringar som leder fram till denna sjukdom utvecklar han robusta lentivirala tekniker (användning av virus för att experimentellt överföra genetiskt material) för att över- och underuttrycka kandidatgener i primära hematopoetiska stamceller från friska försökspersoner och från patienter. För närvarande fokuserar han på ett par kandidatgener involverade i intracellulär järntransport, som identifierats genom genexpression och biologiska analyser av tumörmaterial. Han har nyligen visat att lentivirus medierad transfektion av MDS stamceller fungerar och har utvecklat ett avläsningssystem för att mäta effekten. Förhoppningen är att dessa metoder i framtiden kommer att kunna användas på ett brett spektrum av hematologiska stamcellssjukdomar för att bättre förstå relevanta sjukdomsmekanismer.
Postdoktoralt stipendium tack vare bidrag från Stiftelsen Olle Engkvist Byggmästare.
Förutom att infektera och förstöra viktiga celler i immunsystemet har humant immunbristvirus (HIV) även förmågan att mycket tidigt efter smittotillfället ta sig in i det centrala nervsystemet (CNS). Detta leder till en livslång infektion och en inflammatorisk reaktion inne i hjärnan. Innan HIV- läkemedel fanns tillgängliga, utvecklade ca 20% av HIV-infekterade individer en demens som var direkt relaterad till HIV-infektionen. Sedan kombinationsbehandling mot HIV infördes 1996 har denna förödande demens och andra neurologiska komplikationer blivit mycket ovanliga. En relativt stor andel av patienterna uppvisar dock fortfarande mildare neurokognitiva störningar. Huvudsyftet med Aylin Yilmaz projekt är att studera i vilken utsträckning nya HIV-läkemedel tar sig in i CNS samt hur olika HIV-läkemedel och kombinationer av läkemedel påverkar HIV-infektionen i hjärnan
Eksem och födoämnesallergier drabbar små barn, vilket belyser vikten av att identifiera skyddande omgivningsfaktorer tidigt i livet. En aktuell teori är att immunförsvaret inte får den stimulans det behöver för att utvecklas, vilket kan resultera i allergier. Vår moderna livsstil innefattar en förändrad kost med industriellt producerad mat och mindre färsk fisk, frukt och grönsaker. Vi äter också mindre mjölksyrejästa livsmedel jämfört med tidigare. Detta har resulterat i minskat intag av omega-3 fettsyror, antioxidanter och probiotiska bakterier (tex laktobaciller), vilka alla kan påverka immunförsvaret. I studier i Sverige och Australien undersöker Christina West kostfaktorers betydelse under graviditeten och spädbarnstiden för senare allergiutveckling. Det är viktigt att försöka identifiera skyddande faktorer för att om kunna bromsa den kraftiga ökningen av allergier.
Akutfasproteinet CRP bildas och frisätts från levern vid systemisk inflammation. Den autoimmuna systemsjukdomen systemisk lupus erytematosus (SLE), som drabbar drygt 5000 personer i Sverige, kännetecknas av immunreaktioner mot kroppens egna vävnader och kan ge inflammation med vävnadsskada i bl.a. hud, leder, slemhinnor, njurar och nervsystem. Kortison och andra inflammationsdämpande läkemedel kan bromsa sjukdomen. Tillförsel av CRP har i experimentella modeller av SLE visats skydda mot sjukdom och bildning av s.k autoantikroppar. Vid SLE och många virusinfektioner saknas ofta CRP-stegring trots hög inflammationsgrad samtidigt som förhöjda nivåer av interferon föreligger. Christopher Sjöwall har visat att interferon-alfa minskar CRP-bildningen i leverceller och detta erbjuder en förklaringsmodell till varför CRP-reaktionen uteblir vid aktiv SLE. Fortsatta studier av samspelet mellan CRP, anti-CRP antikroppar och interferon-alfa pågår och studierna belyser grundorsaker till sjukdomsuppkomst, men ger också möjlighet att ta fram nya diagnostiska hjälpmedel och i ett längre perspektiv bättre behandlingsformer vid SLE.
Hjärtsvikt och vissa muskelsjukdomar (myopati) är tillstånd som karaktäriseras av försvagad kontraktionsförmåga i hjärt- respektive skelettmuskel. Trots framsteg i behandlingen på senare år är dödligheten i hjärtsvikt fortfarande mycket hög. För myopati, som innebär försämrad funktion i skelettmuskler, saknas effektiv farmakologisk behandling. Det är sedan länge känt att sammandragning av både hjärt- och skelettmuskelceller initieras av att koncentrationen av kalcium-joner (Ca2+) i cellplasman ökar. Denna process är beroende av att Ca2+-genomsläppliga ryanodinreceptor-kanaler (RyR) öppnas. Nyligen har det visats att öppnandet av RyR kan regleras genom stressmedierade signaler (t.ex. adrenalin). Vid hjärtsvikt är kroppens stressignalering kroniskt förhöjd, vilket leder till instabil RyR-funktion, okontrollerad Ca2+-frisättning (”Ca2+-läckage”) och försämrad kontraktionsförmåga.
Okontrollerad Ca2+-frisättning via RyR är en viktig bakomliggande mekanism också vid vissa hjärtarrytmier samt vid försämrad kontraktionsförmåga vid myopati (t.ex. Duchennes muskeldystrofi). Daniel Anderssons forskning bidrar till att klargöra hur regleringen av RyRs funktion och störd Ca2+-frisättning bidrar till utveckandet av hjärtsvikt och skeletmuskelmyopati. Dessutom studerar Daniel hur man med hjälp av en helt ny typ av farmakologiska substanser kan stabilisera RyR-funktionen, minska Ca2+-läckaget och därmed återställa muskelcellens kontraktionsförmåga. Att förstå de mekanismer som ligger bakom störd hjärt- och skelettmuskelfunktion, samt att studera hur man kan åtgärda dessa med farmakologiska medel, är av stor betydelse för utvecklandet av nya behandlingsstrategier mot sjukdomar som hjärtsvikt och myopati.
Blodfetter är starkt korrelerade till utveckling av hjärt-kärlsjukdom. Det finns dock skillnader mellan blodfetter i fråga om storlek och täthet. Specifika subfraktioner av blodfetter verkar vara bättre på att förutsäga hjärt-kärlsjukdom än andra, speciellt den blodkärlsskadliga s.k aterogena blodfettsprofilen, som består av en hög halt av små LDL partiklar, låg HDL-nivå och hög triglyceridnivå. Det är relativt okänt hur genetiska faktorer och livsstilsfaktorer (såsom kostfaktorer) påverkar nivån av dessa subfraktioner. Nyligen har man identifierat ett stort antal gener som bidrar till blodfettsrubbningar och hjärt-kärlsjukdom, vilket ger ett helt nytt utgångsläge när man undersöker sambandet mellan kostens sammansättning och blodfettsnivåer. I detta projekt undersöker Emily Sonestedt hur kosten påverkar blodfettsnivåer hos personer med hög respektive låg genetisk risk för blodfettsrubbning, vilket kommer att kunna ge viktig information för utformning av preventiva åtgärder för att minska kardiovaskulär sjukdom.
Fetma och nedsatt känslighet för insulin (typ 2 diabetes) är idag ett av de största folkhälsoproblemen. Det råder ett komplext samband mellan bakomliggande orsaker för utvecklingen av dessa tillstånd. Det är väl känt att den miljö som den gravida kvinnan erbjuder fostret är av betydelse för en individs risk att senare utveckla sjukdomar så som fetma och diabetes. I detta projekt kommer Fredrik Ahlsson att studera hur påverkan på fostret som ökar risken att senare i livet utveckla fetma och typ 2 diabetes kan medieras av epigenetiska effekter, dvs mekanismer som påverkar aktiviteten hos arvsanlagen/generna. Studierna avser att undersöka vilka effekter miljön i livmodern har på individen och om dessa återställs under individens första levnadsår. Epigenetiska förändringar i navelsträngsvävnad och i kindslemhinneprov kommer att jämföras hos barn födda med olika födelsevikter och graviditetslängder. Studierna är betydelsefulla för att öka kunskapen om hur variation med avseende på metabol anpassningsförmåga uppkommer och hur dessa i ett längre perspektiv kan påverka risken för sjukdomstillstånd som fetma och diabetes.
En tumör består förutom av cancerceller även av andra, icke maligna celler. Dessa celler bidrar till tillväxt och spridning av cancertumören. En solid tumör växer oftast snabbare än den hinner förses med nya blodkärl, vilket medför lokal syrebrist. Denna syrebrist ger en sämre prognos för patienten med ökad risk för tumörspridning. Det pågår intensiv forskning kring det sätt syrebrist ökar tumörcellernas förmåga att sprida sig och göra dem motståndskraftiga mot olika former av behandling. Syrebristen påverkar även de omkringliggande cellerna. Helene Rundqvist studerar i detta projekt en speciell typ av bindvävscell, sk fibroblaster, som oftast finns i riklig mängd i en växande tumör. Fibroblasterna i en tumör skiljer sig från vanliga fibroblaster och bidrar till tumörens utveckling. Syftet med studien är att undersöka om den syrebrist som råder i delar av den växande tumören, hjälper till att omvandla vanliga fibroblaster till ”tumörstödjande” fibroblaster. Om vi kan få en djupare förståelse för hur icke-maligna celler bidrar till att en tumör kan växa och spridas, så öppnar det för en rad nya behandlingsstrategier.
Amfetamin är den näst vanligaste illegala drogen efter cannabis, med ca 34 miljoner regelbundna användare av amfetaminliknande centralstimulantia i världen. Trots intensiv forskning har det tills nyligen inte funnits någon evidensbaserad läkemedelsbehandling för amfetaminberoende. I tidigare studier har Jenny Häggkvists forskargrupp visat att det kroppsegna opioida systemet reglerar effekten av amfetamin, både i experimentellt och i människa. Dessa studier är de första någonsin som kunnat påvisa en effekt av ett läkemedel som behandlingsmetod för amfetaminberoende. För att förbättra utvecklingen av läkemedel mot amfetaminberoende är det viktigt att förstå de underliggande neurobiologiska mekanismerna. Syftet med Jenny Häggkvists forskningsprojekt är att öka kunskapen om hur ett långvarigt intag av amfetamin förändrar hjärnan och hur det moduleras av det kroppsegna opioida systemet.