Det nyfikna barnet som blev hyllad vetenskapsman.

Torsten Wiesel fick i början av sin forskarkarriär ett stipendium från SSMF, 1981 belönades han med Nobelpriset och nu 2024 uppmärksammas att han firar imponerande 100 år. Ett av de allra finaste porträtten av honom är publicerade i en barnbok. Ta del av berättelsen som skildrar sportkillen som växte upp på ett mentalsjukhus och tog en lite udda väg till vetenskaplig framgång. 

Det var en gång en pojke som hette Torsten. Han växte inte upp i ett vanligt kvarter, bland andra barn och lekparker. Han växte i stället upp innanför stängslet på Beckomberga sjukhus för människor med psykiska sjukdomar. 

På sjukhuset, som låg i västra Stockholm, jobbade hans pappa som läkare. Inom området fanns många byggnader, men också en fotbollsplan och en trädgård med massor av fruktträd. Omgivningar som passade fint för lek för Torsten och hans fyra äldre syskon. 

Torsten umgicks även med patienterna på sjukhuset, som alla hade en mer eller mindre allvarlig psykisk sjukdom. En man brukade berätta historier för Torsten, dock pratade han baklänges så det var omöjligt att förstå honom. Men hans ögon log och skrattet var så smittsamt att Torsten tyckte det var nästan lika roligt som att gå på bio. 

Torsten lärde sig mycket av människorna på Beckomberga, som att alla inte är likadana, men att vi alla känner glädje, ilska och sympati. 

Som barn var Torsten lite busig, lat och mest intresserad av sport. Men i tonåren blev han mer noggrann i skolan. Han ville bli läkare och den utbildningen krävde höga betyg. 

När Torstens storebror drabbades av den psykiska sjukdomen schizofreni blev han än mer säker på sitt yrkesval, med inriktning på psykiatri. Torsten kom in och började läsa till läkare vid Karolinska Institutet i Stockholm. Sin praktik gjorde han på Beckomberga, där han hade vuxit upp! 

Ju fler patienter, både barn och vuxna, som Torsten träffade, desto mer insåg han att man visste för lite om hjärnan. Metoderna som fanns räckte inte till och det var nedslående. Han bestämde sig då för att bli forskare för att få chansen att bygga upp kunskap kring hur vår hjärna fungerar. 

Torsten trivdes som forskare. Först i Stockholm och sen i USA där han byggde upp hjärnforskningen vid Harvarduniversitetet. 1981 fick han Nobelpriset ihop med sin kollega David för upptäckterna kring hur hjärnan tolkar det våra ögon ser. Deras arbete hade stor betydelse för hjärnforskningen, och för förståelsen av hur viktigt det är att behandla synproblemet skelning tidigt hos barn.

Fotnot: Texten är hämtad ur Sveriges unga akademis bok Forskardrömmar – Berättelser för nyfikna barn.