”På nära håll har jag sett vad sjukdomen ställer till med”

Två av döttrarna och båda systrarna har haft bröstcancer. Med sin donation till forskningen vil Karin bidra till ny kunskap om sjukdomen som drabbat hennes familj. 

Varning för hunden står det på dörren som leder in till Karin Welanders hus men ingen hund kommer springandes när man plingar på. Taxen Bella gick bort för ett år sedan. Hundkorgen ligger kvar i den fiffiga krypin-lösningen under hörnsoffan i köket. På väggen sitter foton uppsatta på lilla Bella och alla de andra taxarna som förgyllt en stor del av Karins snart 83-åriga liv.

– Som tur är har jag ofta besök av min dotters terrier Rufus. Han är ett glatt men busigt sällskap som gnager på möbler och mattor, säger Karin Welander.

På sätt och vis har de fyrbenta familjemedlemmarna lett fram till Karins kontakt med Svenska Sällskapet för Medicinsk Forskning, SSMF. Tillsammans med en väninna i grannkvarteret har Karin gått på mängder med hundpromenader genom åren. Ett av samtalsämnena ledde in på stöd till den medicinska forskningen. Väninnan hade gett en donation till SSMF när hennes make gick bort. Det inspirerade Karin till att ge stöd till det medicinska forskningsområde som ligger henne varmt om hjärtat, ärftlig bröstcancer. 

– På nära håll har jag sett vad sjukdomen ställer till med, säger Karin Welander.

Två av Karins tre döttrar har haft bröstcancer och även Karins systrar har fått den dystra diagnosen.  Familjemedlemmarna har överlevt de tuffa behandlingarna, men en av Karins systrar gick bort 2013 efter att också fått konstaterad koloncancer. Även Karins make Åke drabbades av cancer. Själv går Karin regelbundet på mammografi. En gång per år har hon hittills fått det positiva beskedet att inga tumörer har hittats. 

– Jag vet att jag bär på genen som ökar risken att drabbas av bröstcancer. Men jag har klarat mig. Ibland undrar jag, varför jag? Jag är så tacksam för livet, säger hon. 

Vissa morgnar är det dock tufft att hitta den där speciella livsgnistan, tycker Karin. Hennes ena knä och fot smärtar vilket begränsar henne fysiskt. Och tystnaden blir ibland påtaglig. Det har nu gått tolv år sedan hennes make Åke gick bort så hon har fått vänja sig vid att det bara är hon själv där hemma. 

Men hon känner hon sig inte ensam. Runt handleden bär hon ett armband som ett av barnbarnen tillverkat. ”Mormor” står det på pärlorna. Och veckan före intervjun med Svenska Sällskapet för Medicinsk Forskning har Karin haft ett fullspäckat schema fyllt av kulturella aktiviteter tillsammans med en god gammal väninna från Frankrike som var på tillfälligt besök i Stockholm. 

– Det var länge sedan jag var på teater, konstaterar Karin och berättar glatt om uppfinnaren och Hollywoodstjärnan Hedy Lamarr som hon nyligen sett en föreställning om. 

Karin har också ett genuint intresse för arkitektur och byggnadshistoria. Både som hobby och profession. Tillsammans med maken Åke drev hon ett fastighetsbolag. Pengarna som Karin donerat till Svenska Sällskapet för Medicinsk Forskning kommer från försäljningen av en av fastigheterna de ägde. När Åke dog gick en del av företaget i arv till deras tre döttrar men ett av husen fanns kvar som Karins egendom. 

– När jag beslöt att sälja var det med tanke på att kunna bidra till den medicinska vetenskapen. Jag har så jag klarar mig, det känns bra att kunna ge stöd till det man värnar om och hoppas på, säger Karin Welander. 

Fascinationen och känslan för hus och arkitektur har Karin i blodet. Hennes farfar Wilhelm Klemming ritade anrika Centralbadet i Stockholm i början av 1900-talet. Det var dock inte badanläggningens jugendstil som Karin tänkte på som barn. För henne var det som ett äventyrsbad. 

– Jag och mina systrar var där när badet var stängt för badgäster, mamma hade nyckel Vi hoppade i simbassängen från den övre våningens balkongräcke. Fullkomligt livsfarligt, säger hon och skrattar när hon tänker tillbaka på den unga Karins dumdristiga badlekar. 

Även om hennes nyfikenhet för medicinsk forskning inte grundas i samma lustfyllda intresse som för   kulturhistoriska byggnader så har även det området blivit något hon värnar och bryr sig om. Hon har själv deltagit i en forskningsstudie och genom den fått viss inblick i det vetenskapliga arbetet. Och frågorna om hur genetiken påverkar cancerrisken berör henne av förklarliga skäl på ett alldeles särskilt sätt. Att donera till Svenska Sällskapet för Medicinsk Forskning, SSMF, ger henne hopp.

– Det vore så glädjande att hitta svar på fler av frågorna som omger cancer.

Det är tack vare givare som Karin Welander som Svenska Sällskapet för Medicinsk Forskning, SSMF, kan bedriva sitt arbete och ge finansiellt stöd till lovande forskartalanger. Ända sedan sällskapet bildades 1919 är det privatpersoners givmildhet och vilja att få fram nya vetenskapliga fynd som utgjort grunden för verksamheten och bidragit till att tusentals forskare fått möjlighet att utveckla sina idéer som förbättrar behandlingar och förebygger sjukdomar.