Forskare mot alla odds

Hennes föräldrar var risbönder, mamman analfabet. Själv var hon en blyg dyslektiker. Trots sin bakgrund har Aishe Sarshad lyckats bli en framgångsrik forskare.

Det är lugnt och stilla inne i parhuset i Mölndal;  maken hämtar dottern från förskolan och väntas hem först om en timme.

— När vi flyttade in gjorde vi om nästan allt, säger Aishe. Vi har flyttat så mycket men nu vill vi gärna stanna här tills vår dotter börjar gymnasiet.

Dottern Mia är fem och ett halvt. Ett nytt slags tidsperspektiv för en kvinna som lämnade sitt hemland som barn och sedan dess rört sig över världen. Först av nödvändighet, sen av upptäckarlust.

Inledde forskarkarriären i USA

Hösten 2018 kom Aishe Sarshad tillbaks till Sverige efter fyra år i Washington DC där både hon och hennes man, ursprungligen från Milano, gjort varsin postdoc. Under tiden i USA fick paret sin dotter. De jobbade i skift på sina respektive labb och hade under ett halvår Davides mamma boende hos sig för att kunna lösa vardagen. Intensivt – och fantastiskt spännande.

Idag är familjens vardag aningen lättare men inte desto mindre spännande. Som mottagare av SSMF:s stora anslag och etableringsanslag från Vetenskapsrådet, samt i november 2020 även från Wallenbergscentrum för molekylär och translationell medicin, har Aishe Sarshad fått möjlighet att bygga upp sin egen forskargrupp vid Avdelningen för medicinsk kemi och cellbiologi vid Göteborgs Universitet.

— Vi är tre postdocs, en labbmanager på halvtid och jag ska rekrytera en phd-student under året. Sen vill jag inte att gruppen ska bli större.

Tillsammans undersöker de förekomsten av proteinet Argonaute i cellkärnan och försöker förstå hur det fungerar. Huvudspåret är basvetenskapligt och ska öka förståelsen för hur RNA regleras i cellers kärnor. Spelar Argonaute en roll i utvecklingen av cancer? I så fall vilken?

Aishe Sarshad berättar med värme om sitt lilla gäng, från Indien, Sverige, Polen och Frankrike, fyra kvinnor och en man, som lika hängivet som hon söker svar. Som efter månaders arbete med ett experiment i labbet kan jubla högt av glädje när svaret kommer.

Mamman födde Aishe ensam i köket

När Aishe föddes var det stekhet juli i en liten by utanför staden Gonbad-e-Kavous i norra Iran.

— Jag har fått historien berättad för mig om hur mamma var ensam hemma när förlossningen satte igång och att hon födde mig i köket. Hur hon försökte ta emot mig men inte riktigt lyckades utan jag slog i golvet, säger Aishe. I min familj har vi alltid skämtat om att det är därför jag är som jag är.

Aishe skrattar och säger att det var tur att hennes mamma redan fött fem barn och på ett ungefär visste hur det gick till. Revolutionen i Iran var visserligen över, familjen Sarshad ägde mark och producerade ris och det gick ingen nöd på dem. Men Aishes pappa såg ingen trygg framtid för sin familj i Iran.

— Jag var fem år när min storasyster, lillebror, pappa, mamma och jag sa hejdå till resten av familjen och satte oss i en buss. Sen kom vi till Istanbul.

Pappan reste snart vidare till Sverige och under två år bodde Aishe, mamma och syskonen hos deras farbror i Turkiets huvudstad i väntan på att få resa efter pappa och få återförenas med honom.

Pappan tjatade om utbildning

Flyktingförläggningen i Falkenberg hette Vita hästen. Som Aishe minns det var hon och hennes syskon bara där under ett par dagar, sen fick de återse pappan och flytta in i det gula radhus han hyrt utanför staden. Och pappa, snickare till yrket, fortsatte med sina ständiga påminnelser till barnen; ni måste utbilda er! Det är enda sättet att komma någon vart. Ni måste kunna stå på egna ben.

— Det var verkligen jättetjatigt. Och bara för att han tyckte att naturvetenskapligt program var det enda man kunde läsa på gymnasiet valde jag samhäll – och trivdes inte alls. Det var ju matte och biologi jag tyckte var roligt.

Samtidigt var skolarbetet svårt. Föräldrarna skilde sig kort efter att familjen kommit till Sverige och Aishe och hennes syskon bodde med mamma. Som aldrig lärt sig läsa. Och därför hade bekymmer med att hjälpa sina barn med läxorna. Varken hon eller skolan upptäckte heller att Aishe led av dyslexi och fick jobba extra hårt. Efter gymnasiet kröp hon till korset, gav sin pappa rätt och läste in de naturvetenskapliga ämnena i ett naturvetenskapligt basår — innan hon reste till USA.

— Jag lärde mig engelska ordentligt, pluggade biologi och jobbade som barista på ett coolt fik i LA. Under min uppväxt var jag rätt inbunden och blyg men efter sex år i USA kom jag hem som en helt annan person; mognare, öppnare och med ett större självförtroende.

Och med en stark övertygelse om att det var biologi och biokemi hon ville fortsätta att läsa. Hon ville inte bli läkare men förstod att man kunde hjälpa människor också genom att studera en sjukdom i ett laboratorium. Aishe Sarshad disputerade vid Karolinska Institutet 2014 med en avhandling om genreglering. Och firade såklart.

Hon är mån om att fira. Varje utmärkelse eller tilldelning av pengar betyder barnvakt till Mia och att gå på restaurang med maken. Som när hon under sin tid som postdoc fick ett treårigt bidrag från Vetenskapsrådet, eller när hon 2019 belönades med The L’Oréal-UNESCO For Women in Science Award. Ett pris som i Sveriges delas ut i samarbete med Sveriges unga akademi till två kvinnliga forskare som visat stor potential inom naturvetenskap och teknik.

Framhäver sig inte som ledare – trots framgångar

Även om det naturligtvis är Aishe som är ansvarig för forskargruppen tänker hon sällan på sig själv i termer av chef.

— Det känns som att jag nyss blev klar med mina egna studier. Jag kan säga ifrån om det krävs men 99 procent av tiden är jag bara en av dem. Jag säger att ”det här skulle jag vilja att du jobbar med” och sen låter jag dem vara.

Och vad säger du till er dotter?

— Jo, men jag tycker också att utbildning är väldigt viktigt. Någonting som inte kan tas ifrån henne och som gör att hon står på egna ben.

Och vad säger din pappa idag?

— Han väntar på ett jag ska få nobelpris, säger Aishe Sarshad och skrattar.