”Nej, säg inte att jag fått  Nobelpriset!”

Torsten Wiesel, bild tagen 2018. Han gestikulerar och berättar något

Frågan är om någon av Sveriges många skickliga medicinska forskare är så känd – och erkänd– som Torsten Wiesel.

Året var 1955. Den 31-årige forskaren Torsten Wiesel, som året innan tagit sin läkarexamen på Karolinska Institutet, hade nyligen fått ett stipendium (eller understödsmedel som det hette då) från Svenska Sällskapet för Medicinsk Forskning, SSMF. Nu satt han på en båt till USA, med en inbjudan att bli postdoktor hos ”neurovetenskapens fader” Stephen Kuffler på John Hopkins Medical School. Väl framme stannar Torsten en vecka i  New York för att besöka Manhattans jazzklubbar, innan han åker vidare till resans mål. Åren som postdoktor skulle lägga grunden för den forskning som längre fram kom att belönas med ett Nobelpris.

Bidrag från SSMF stödde resan till USA

Vistelsen finansierades genom ett amerikanskt postdok-stipendium, med ett litet bidrag från Svenska Sällskapet för Medicinsk Forskning, SSMF, som uppmuntran på vägen.
– På den tiden fanns det ingen bra finansiering för postdok utomlands, det var verkligen en brist, kommenterar Torsten
Wiesel.
– Väl på plats i Baltimore fick jag de resurser och den frihet som jag behövde för att kunna forska. I stort sett fick jag göra vad jag ville.

1959 flyttade Kuffler och Torsten Wiesel till Harvard Medical School tillsammans med Torstens forskarkollega David Hubel.
– Vi jobbade väldig bra tillsammans och forskade på hur synintryck behandlas i hjärnan. På Harvard Medical School fanns bra förutsättningar för denna forskning.

Torsten Wiesel hamnade allt mer i rampljuset: Professor vid Harvard Medical Schools neurobiologiska fakultet. Nobelpris 1981 tillsammans med David Hubel. Rektor för Rockefeller University. Rader av andra framstående internationella utmärkelser.

Torsten Wiesel har också gjort sig känd världen över för ett starkt engagemang för mänskliga rättigheter. Med åren har han gjort allt mer för att lyfta fram betydelsen av att satsa på unga forskare – precis som han själv nyfikna på att prova nya vägar.

Stor ljusskylt visar Torsten Wiesels ansikte med text "Join us in celebrating Nobel Prize winner Torsten Wiesel 90th birthday"
När Torsten Wiesel fyllde 90 år firades han av Nasdaq-börsen på Times Square i New York.

Allting har en historia

Intresset för hjärnan uppstod tidigt i Torstens Wiesels liv.
– Allting har en historia. Min far var chef för Beckomberga mentalsjukhus och jag förstod att människor kan vara väldigt olika och ha olika förutsättningar i livet.
Efter läkarstudierna började även Torsten Wiesel jobba inom psykiatrin på Beckomberga sjukhus.

Men möjligheterna till behandling av psykiatriska sjukdomar var begränsade och baserades mest på observationsstudier. Man gjorde det som verkade ha effekt – elchocker till svårt deprimerade patienter är ett sådant exempel. Men man visste inte hur enskilda behandlingar egentligen fungerade .
– Jag bestämde att jag ville forska på hjärnan. Jag kände starkt att vi måste ha mer kunskap för att kunna hjälpa dessa patienter på ett bättre sätt, förklarar Torsten Wiesel.

Svartvit bild: Torsten Wiesel skakar hand med Kung Carl XVI Gustaf framför byst av Nobel vid Nobelprisutdelningen.
Visste du att Sverige har haft åtta Nobelpristagare i fysiologi eller medicin? Torsten Wiesel var den femte i ordningen när han 1981 mottog Nobelpriset ur Carl XVI Gustafs hand.

’’I better go and hide’’

Redan några år innan Torsten Wiesel och David Hubel fick Nobelpriset 1981 hade det pratats om ett pris ur kungens hand.
– Det var inget jag eftertraktade direkt. Mitt och Hubels arbete gick bra och jag kände att ett sådant pris skulle komma i vägen, berättar Torsten Wiesel.
Så när en reporter på New York Times efter tillkännagivandet av Nobelpriset ringde upp Torsten Wiesel gav hans reaktion rubriker.
– Det första jag sa var ”Oh no, I was afraid of this, I better go and hide” – och det var också det som stod i tidningen nästa dag.
– Det är naturligtvis en stor ära att få Nobelpriset men jag visste att det skulle påverka min karriär och att det skulle bli mindre tid för forskning, säger Torsten Wiesel.
– Det blir mycket intervjuer och föredrag och det tar tid. Vilket till stor del visade sig vara sant.

Miljöer och pengar för forskning

1983 blev det ytterligare en flytt, den här gången till Rockefeller University i New York. Torsten Wiesel hittade en utmärkt forskningsmiljö som kan visa upp 25 Nobelpristagare.
– Rockefeller har ungefär 70 forskargrupper och alla känner alla. Alla strävar mot samma mål och forskarna får resurser och ett förtroende vilket gör att de kan fokusera på forskningen.
Forskarnas löner och medel kommer dels från universitet, dels från forskningsanslag som forskarna själva söker i konkurrens med andra.
Torsten Wiesel tycker att det är viktigt att just universitetet finansierar åtminstone en del av lönen och tillhandahåller lokaler och utrustning. Annars går för mycket tid åt att söka finansiering.

Stor skillnad mot i Sverige

– När jag kom tillbaka till Sverige efter femtio år i USA hade jag svårt att tro att dagens svenska universitet närmast
fungerar som hotell där man hyr in sig för att forska, säger Torsten Wiesel.
– Man måste ha egna medel både för den egna lönen, lokalerna och övriga
kostnader. Jag är övertygad om att det inte är ett idealiskt system.

Privat stöd också angeläget

Rockefeller University och andra lärosäten i USA finansieras även delvis genom privata donationer. Men även andra privata insatser är viktiga, enligt Torsten Wiesel.
– Jag tänker till exempel på familjen Wallenberg eller SöderbergStiftelsen som finansierar den typen av forskning som har en hög risk men också en hög potential.
Unga forskare i medicin, fysik och andra ämnen får chansen att prova en genomtänkt idé. Dessa stiftelser bidrar också med uppbyggnaden av nya laboratorier.

Skyddsängel för unga forskare

Efter 40 år som aktiv forskare blev Torsten Wiesel tillfrågad att bli president för Rockefeller University. Han tvekade först.
– Det finns ingenting som är så stimulerande som att forska, det var ett svårt beslut att ge upp min egen forskning. I december 1991 lämnade jag mitt labb och gick aldrig mer tillbaka.
I stället använde Torsten Wiesel sin energi och drivkraft till att skapa så bra förutsättningar som möjligt för andra – speciellt unga – forskare. Bland annat har han varit beskyddare för Sveriges Unga Akademi.

Bättre karriärvägar krävs i Sverige

– Det behövs ett bättre karriärsystem för unga forskare, något som liknar tenure track i USA. Just nu kan man få pengar för fyra år men när de är slut är det oklart vad som händer härnäst.
– Är man en duktig forskare ska det finnas en garanterad fortsättning. Det ärockså viktigt för at rekrytera hit duktiga unga forskare från andra länder, poängterar han.

Inget vanligt jobb

Torsten Wiesel är fortfarande aktiv vid bland annat Rockefeller University och Karolinska Institutet. Han är rådgivare för många organisationer i olika länder och har aldrig slutat jobba.
– Forskare jobbar ju aldrig egentligen. Jag gör det jag trivs med, jag får intellektuell stimulans och tycker att det är en förmån att vara forskare. Det har gett mig ett rikt liv.

Vad händer i hjärnan när man lyssnar på musik?

Jazzmusiken, som Torsten Wiesel njöt av när han först kom till New York, tycker han fortfarande om. Numera blir det dock mest klassisk musik.
– Det finns en rik historia i musiken, jag lyssnar mycket på Bach, Mozart och Haydn. Men även på kontemporära musiker, de visar att allt är möjligt.
–Jag skulle vilja veta vad som händer i hjärnan när man lyssnar på musik. Om jag vore ung skulle jag forska på det.

Dela denna artikel till andra

SSMF från insidan01 mar, 2019

Ordföranden har ordet – vikten av oanvändbar forskning

En ofta återkommande fråga när det gäller forskningsfinansiering handlar om vilken nytta forskningen gör….

Läs mer
SSMF från insidan26 feb, 2019

400 forskare i kamp om 42 anslag

”Många äro kallade, få äro utvalda” Citatet som är hämtat från Matteusevangeliet, stämmer i…

Läs mer
Givarporträtt25 feb, 2019

Bertil Håkansson skänkte sitt hus till medicinsk forskning

Om man har det gott ställt, varför sitta på sin skattkista om man istället…

Läs mer
Givarporträtt24 feb, 2019

Systrarna Larsson skänkte 50 miljoner till forskning

Systrarna Inga-Maja och Anna-Gerd Larsson skänkte det stora och väl förvaltade arvet efter sin…

Läs mer
Gästskribenten24 feb, 2019

”Många förstår inte hur forskning går till!”

Amina Manzoor, vetenskapsjournalist på DN, menar att fler forskare måste värna om fakta.   Fler…

Läs mer
Forskarporträtt23 feb, 2019

Skogen ovärderlig för forskning om gula fläcken

 Stora skogar som två äldre systrar i Värmland skänkte svensk medicinsk forskning ger hopp…

Läs mer
Forskarporträtt22 feb, 2019

Henriks hjärnforskning ger Alzheimersjuka nytt hopp

Henrik Zetterberg är en av de nutida SSMF-stödda forskare som kommit allra längst i…

Läs mer
Forskarporträtt21 feb, 2019

Andreas Edsfeldt forskar med hjälp av Chagall

Målaren Marc Chagall är känd för sina livsbejakande färger. I Chagalls värld är färgen…

Läs mer
Givarporträtt09 jan, 2019

Anita gjorde en donation till SSMF

– Jag är så glad att min man och jag hade möjlighet att köpa…

Läs mer
Forskarporträtt03 jan, 2019

Dygnet-runt-kamp mot diabetes

Att vara läkare och samtidigt forska om patienternas sjukdom kräver uthållighet och förmåga att…

Läs mer