På resa med SSMF för vinnande av docentur

Magdalena FossumDocent, det låter respektingivande, stort och seriöst. Är det dit jag är på väg? För mig har tiden efter disputation varit en tid för ifrågasättande. Vad har jag gjort och hur har det påverkat mig? Vad har jag prioriterat, när har jag gjort valen och varför? Vem var jag då och vem är jag nu? Hur har jag förändrats och vart vill jag gå?

Min post-doc började egentligen redan under disputationsfesten då min bordskavaljer undrade om jag var intresserad att komma till USA för fortsatt forskning. "Det ska smidas medan järnet ännu är varmt. Pengar ska du söka på en gång, i vart fall i morgon" var opponentens ord vid avskedet.

Sagt och gjort. Med en klump i magen och en känsla av stolthet, skickade jag in min ansökan om medel för fortsatt forskning till Svenska Sällskapet för Medicinsk Forskning. Stipendiet beviljades! Fantastiskt. En ny resa kunde börja, denna gång med destination "docentur"...

Det blev ett innehållsrikt och spännande år. Forskningen var givande och beslutet att forska vidare var definitivt rätt!

Mitt forskningsfält är oerhört spännande och lovande. Vi kan använda cellodlingstekniker och vävnadsexpansion för att behandla patienter som behöver ersätta urinblåsan, urinröret eller som behöver kirurgi för att kunna tömma urinblåsan. Mitt mål är att utveckla Tissue Engineering för att behandla barn med svårt handikappande missbildningar, men vägen dit ska vara berikande och inte bara ett medel för att klättra i den elitistiska forskarkarriären.

Det som inledningsvis kändes avlägset och ouppnåeligt känns fortfarande tämligen avlägset. Resan är lång och kantas av vanligt hederligt grovarbete. Arbeten vid laboratoriebänken och djurexperimentella studier är mödosamma och inte alltid lyckosamma. Studierna går sakta sin gilla gång. Mycket behöver upprepas och processen är lång innan manuskripten klickas in för bedömning och förhoppningsvis publikation.

10 000 meter över Atlanten, på väg tillbaka till Boston, USA, sitter jag och reflekterar över hur bra allting egentligen gått. På Laboratory of Tissue Repair and Gene Transfer på Brigham and Women´s Hospital (en del i Harvard-konglomeratet), där jag förra året var post-doc, är allt förberett. Vi ska upprepa ett försök och en av mina medarbetare, en syriansk kollega, har slitit hårt för att allt ska klaffa. Jag kan bara hålla tummarna! I morgon bitti gör jag en dragning av försöket för gruppen vid det sedvanliga tisdagsmötet... klockan halv sju.

Denna gång reser jag ensam. För 36 månader sedan, då jag åkte på min post-doc, var det ett familjeäventyr. Jag hade med mig mina söner som kom att bli studenter på Brookline High School och lojala utövare av idrott, inte bara till deras skolas ära utan till hela den amerikanska nationen - så kändes det i alla fall när nationalhymnen "Spangled Banner" sjöngs inför varje tänkbar simtävling, ishockey- eller fotbollsmatch.

Nu är jag alltså på väg tillbaka till laboratoriet, denna gång för en kortare 5-veckors resa. Mina förväntningar om att vara effektiv och produktiv är stora. Förhoppningsvis kan jag även ta vara på stadens kulturella utbud, njuta av den internationella samvaron och reflektera över tillvaron.... det är inte lätt att bli docent!

Magdalena Fossum
Med dr och specialist i barn- och ungdomskirurgi

Dela/spara Dela eller tipsa