Historik

Svenska Sällskapet för Medicinsk Forskning SSMF föddes i den kristid, som skapats av första världskriget och dess förödande konsekvenser för Europas ekonomi. I Sverige rådde dyrtid och en starkt hotad sektor var forskningen. Här behövde man inte vara visionär för att se vartåt det barkade. Då ingrep en grupp personer, som var väl förankrade i maktens olika strukturer och dessutom hade både insikt och ansvarskänsla. Svenska Sällskapet för Medicinsk Forskning bildades, pengar flöt in, hotet avvärjdes.

Medicinjournalisten Stig Nordfeldt beskriver här utförligt den historiska bakgrunden till grundandet av Svenska Sällskapet för Medicinsk Forskning.

Året 1919 var efterlängtat - fredens första år efter ett världskrig, som släckt miljontals liv, ödelagt stora delar av Europa, skapat hungersnöd och förstört ländernas ekonomier. Dyrtid rådde även i länder som haft lyckan att inte dras in i kriget, och dit hörde Sverige. All verksamhet, som inte gällde det omedelbara hotet mot överlevnad, låg mer eller mindre i träda. Ett sådant område var den medicinska forskningen. Människor hade börjat bli medvetna om det efter de senaste årtiondenas spektakulära genombrott i kampen mot bakterierna, liksom genom upptäckterna av röntgenstrålningen och radiums effekt på tumörer. Med krigsansträngningarna hade bromsarna dock slagits till, resurserna sinat och forskningen satts på svältkost.

Detta gällde också oss i Sverige. Dyrtiden drev upp kostnaderna över hela fältet, allt mindre pengar blev tillgängliga för forskning över huvud taget och exempelvis de medicinska tidskrifterna i landet hamnade i kris. Samtidigt fick svenska vetenskapsmän allt större svårigheter att publicera sina resultat utomlands. Allt sammantaget blev effekterna förlamande på den vetenskapliga produktionen, något som i sin tur återverkade på rekryteringen av forskarbegåvningar till universitet och högskolor.

Första sammanträdet

I det läget samlades lördagen den 18 oktober 1919 en grupp framstående personer med intresse för medicinsk forskning i Svenska Läkaresällskapets tämligen nya och mycket vackra jugendhus vid Klara kyrka. De kom som svar på ett upprop, som publicerats några månader tidigare. Ordförande var universitetskansler Carl Swartz, tidigare finansminister i högerledaren Arvid Lindmans ministär och under några månader 1917 statsminister. Bland deltagarna i övrigt märktes generaldirektören i Kungliga Pensionsstyrelsen Adolf af Jochnick, professorerna Ulrik Quensel och Hjalmar Forssner, docent Göran Liljestrand, sekreterare i medicinska Nobelkommittén, medicine doktorn Gustaf Neander, bankdirektör Joseph Nachmanson och försäkringsdirektör Paul Bergholm för att nämna några.

Starkt personligt engagemang

Ulrik Quensel var professor i patologi och allmän hälsovård vid Uppsala universitet och vid denna tid universitetets prorektor. Han hade ett starkt socialt patos men också ett vetenskapligt intresse, som han dokumenterade på olika sätt. 1913 utkom hans huvudarbete, ett tvåbandsverk betitlat "Alkoholfrågan från medicinsk synpunkt" och 1917 tog han initiativet till bildandet av Svenska Patologföreningen. Professor Quensel var bekymrad över den medicinska forskningens prekära läge och utvecklade motiven för en kraftfull privatekonomisk satsning. Samhället stödde visserligen forskningen genom att inrätta institutioner och lärarplatser men det hade mest intresse av att hålla uppe utbildningen av läkare och kunde inte i en resursknapp tid sätta det egentliga forskningsarbetet i första rummet.

Viktigt med sammankopplad teori och praktik

Inte inom något annat område är teori och praktik så intimt sammankopplade som inom medicinen, sade Quensel. För att bli en bra läkare måste man ha gedigen vetenskaplig utbildning och skolning. Efter de oerhörda omvälvningarna på det ekonomiska området och penningvärdets hastiga fall var det svårt för en forskningsintresserad person att någon längre tid ägna sig odelat åt vetenskaplig forskning. Det innebar betydande ekonomiska uppoffringar och, framhöll Quensel, "medförde inte sällan nödvändigheten av en allt vanskligare skuldsättning."

Svårt att offentliggöra forskningsresultaten

Professor Quensel underströk också de växande svårigheterna för svenska forskare att offentliggöra sina resultat. Landets medicinska tidskrifter, av vilka många var tämligen nystartade, hade svårt att finansiera sin utgivning och risken var nu stor att viktiga informationskällor skulle gå förlorade. Här fanns periodica som Acta chirurgica scandinavica, Acta dermato-venereologica, Acta medica scandinavica, Acta radiologica och flera andra. Idén bakom dessa internordiska acta var svensk och hade bidragit till nyttig kännedom om medicinsk forskning i våra broderländer. De stimulerade också samarbetet med läkare och forskare i dessa länder. "Det är en livsfråga för vår medicinska kultur och en stor fosterländsk uppgift att skapa ekonomiska förutsättningar för både medicinsk forskning och för publicering av dess resultat," sade Quensel.

Höga ambitioner, stor organisation

Diskussionen, som följde på Quensels engagerade yttrande, blev livlig och resultatet positivt: de närvarande bestämde sig för att bilda Svenska Sällskapet för Medicinsk Forskning. Ambitionerna var mycket höga, något som bl a fick sitt uttryck i en centralstyrelse på inte mindre än 15 personer och två kretsstyrelser, en för västra Sverige och en för södra. Syftet var att skapa ett kraftfullt medicinskt forum i landet med uppgift att dels fästa allmänhetens uppmärksamhet vid den medicinska forskningens betydelse och dels att dra in pengar till medicinsk forskning. Med underavdelningarna skulle arbetet få en tydlig lokal förankring, vilket förutsågs öka intresset. Ett syfte var att få många medlemmar, eftersom det var medlemsavgifter och gåvor, som skulle bygga upp den ekonomiska plattformen.

Ekonomisk rivstart

Första verksamhetsårets resultat blev imponerande:

  • 38 stiftande medlemmar, däribland flera försäkringsbolag, förband sig att under fem år erlägga sammanlagt 5 000 kronor vardera.
  • 86 ständiga ledamöter betalade en engångsavgift på minst 1 000 kronor och
  • 746 betalande medlemmar erlade 50 kronor om året.
  • Utöver detta fick SSMF omkring 16 000 kronor i gåvor vid stiftandet och under första verksamhetsåret donerade Knut och Alice Wallenbergs stiftelse inte mindre än 50 000 kronor. Summan skulle utdelas i form av fem stipendier på vardera 10 000 kronor till lämpliga vetenskapsmän, vilket var ett avsevärt belopp vid en tidpunkt då professorslönen uppgick till 7 500 kronor om året.

Prominent och inflytelserik styrelse

Vid det konstituerande sammanträdet valdes generaldirektören Adolf af Jochnick till ordförande, en post som han kom att bekläda under närmare ett kvartssekel. af Jochnick var från början officer men övergick till försäkringsbranschen. Carl Swartz hade som finansminister i Lindmans ministär varit med om att arbeta fram pensionslagen och kände därför af Jochnick väl liksom dennes gode samarbetspartner Hjalmar Forssner, läkare och rådgivare i Pensionsstyrelsen. Forssner var professor i obstetrik och gynekologi vid Karolinska Institutet och dess rektor åren 1922-27. Samma år som Svenska Sällskapet för Medicinsk Forskning bildades valdes professor Forssner till ordförande i Svenska Läkaresällskapet. Han var som så många andra i SSMF:s ledning en person med stort inflytande i samhället, känd för sitt starka sociala engagemang, god organisatör och hörde vid sidan om af Jochnick till dem som arbetade hårdast för att det nya SSMF skulle bli verklighet.

Jakob Wallenberg skattmästare i 36 år

Sekreterare i SSMF blev försäkringsdirektören Paul Bergholm och skattmästare bankdirektören Joseph Nachmanson. Efter några år efterträddes han på denna post av bankdirektören Jakob Wallenberg, som blev SSMF:s skattmästare under hela 36 år framåt. Nu kan man tycka att 36 år luktar rekord, men det slogs av sedermera farmakologiprofessorn vid Karolinska Institutet Göran Liljestrand, som var sekreterare först i SSMF:s vetenskapliga nämnd och därefter sekreterare i SSMF under sammanlagt 48 år!

Vetenskapliga nämnden

Inom styrelsen fanns ett förvaltningsutskott, som hade att handlägga löpande ärenden och bereda viktigare ekonomiska frågor liksom att vårda SSMF:s egendom. Utöver detta fanns en vetenskaplig nämnd på sju personer, som gick igenom ansökningarna om anslag och stipendier och upprättade förslag till utdelning. Nämndens ledamöter utsågs av de medicinska fakulteterna vid universiteten och av Svenska Läkaresällskapet med var sin ledamot och en suppleant för denne.

Spridning i hela Sverige

För att sprida kännedom om SSMF ute i landet och värva medlemmar inrättades en sydlig och en västlig krets med var sin styrelse, som tillsattes redan första året och bestod av välkända personer. Ordförande i södra kretsen blev landshövdingen i Malmöhus län, greve Robert De la Gardie, nybliven filosofie hedersdoktor vid Lunds Universitet. Styrelseledamöter var bl a högerriksdagsmannen Johan Nilsson i Skottlandshus, så småningom landshövding i Kristianstads län, Karl Petrén, professor i praktisk medicin i Lund, planläggare av lasarettet i Lund och flitig författare i medicinska frågor och konsul Harry Weibull, direktör för Weibulls utsädesfirma och växtförädlingsanstalt i Landskrona.

Göteborgarna var inte sämre än skåningarna på att få honoratiores att ställa upp. Ordförande i västra kretsen blev landshövdingen i Göteborgs och Bohus län Oscar Fredrik von Sydow, tidigare civilminister i Carl Swartz regering och statsminister några månader 1921. Bland ledamöterna märktes överläkaren vid Sahlgrenska sjukhuset, kirurgiprofessorn Karl Petter Dahlgren, doktor Karl Mannheimer, medlem av den kända göteborgsfamiljen, bankdirektören Erik Rödjer och grosshandlaren Axel H Ågren, två andra välkända göteborgsprofiler.

Omfattande organisation

SSMF hade alltså en mycket omfattande organisation, som tillvaratog lokala initiativ, vilket förklaras av tidens mediasituation: det fanns varken radio eller TV och tidningarna hade en annan karaktär än idag. 1938 avvecklades emellertid kretsstyrelserna och verksamheten anpassades till rådande förhållanden. Antalet medlemmar hade då sjunkit från 871 vid starten till krisartade 247.

Donationer spelade allt större roll

Medlemsavgifter var dessbättre inte den enda, eller ens största, inkomstkällan för SSMF. Gåvor och donationer spelade en allt större roll. Det hade börjat bra redan första året, då som nämnts Knut och Alice Wallenbergs stiftelse donerade 50 000 kronor till SSMF. Efterhand tillkom nu Thérèse Hazelius fond på 50 000 kronor, Svenska Nationalföreningen mot Tuberkulos stipendier på 80 000 kronor, Axel Wenner-Grens stipendier på 10 000 kronor, Byggmästare C O Lundbergs Minnesfond på 126 000 kronor, Ernst och Martha Jansons fond på 226 000 kronor, 1952 års fond på 80 000 kronor och den s k Grundfonden vars största enskilda post var Änkefru Sofie Flodmans nätta bidrag på 568 500 kronor.

Stordonation höll på att välta SSMF

1922 inträffade emellertid en händelse som höll på att få oanade konsekvenser för SSMF. Då infann sig en man i 50-årsåldern hos rektor för Karolinska Institutet och bad om ett samtal. Rektorn var just på väg ut och bad herr Andersson, som besökaren hette, återkomma följande dag. Men herr Andersson insisterade, det gällde en donation till institutet och han måste få diskutera vissa detaljer. Rektorn gav med sig och fick några minuter senare sitt livs chock: herr Andersson ville donera fem miljoner kronor till Karolinska Institutet till minne av sina föräldrar!

Knut Andersson var framstående pianist och musikpedagog med verksamhet bl a i Tyskland, där han var lärare åt den mycket musikaliske men blinde lantgreven Alexander Friedrich av Hessen. Men framför allt var Knut Andersson omåttligt rik genom arv efter sin framgångsrike far, byggmästaren Johan Andersson i Stockholm, som var mannen bakom Strömsborg, gamla Tekniska Högskolan och Vetenskapsakademiens hus, båda vid Drottninggatan, Stora Sällskapets hus vid Arsenalsgatan m m. Johan Andersson blev med tiden en av Stockholms rikaste män, men samtidigt var han givmild och donerade stora summor till bl a Konstakademien och Nordiska muséet.

Denna givmildhet gick uppenbarligen i arv till sonen - tillsammans med ett antal miljoner - och han blev känd som en stor donator och välgörare. Kronan på verket blev "Stiftelsen Thérèse och Johan Anderssons Minne" till Karolinska Institutet på hela fem miljoner kronor, "en av de största gåvor, som någonsin på en gång givits för att befrämja vetenskaplig forskning i vårt land," som det heter i en kommentar. Fondens syfte var enligt donator "lidandets lindrande, botande och förekommande genom såväl vetenskaplig forskning som praktiska åtgärder."

Hade SSMF någon uppgift att fylla?

Fem miljoner var en enorm summa pengar vid denna tid, och inom det nu tre år gamla SSMF uppstod en allvarlig diskussion om SSMF längre hade någon uppgift att fylla. Några medlemmar ansåg att SSMF borde upphöra, nu när svensk medicinsk forskning räddats av Anderssonska minnesfonden. Dessbättre avstod SSMF från att likvidera sig - till stor glädje för forskningen, eftersom SSMF idag kan dela ut medel från fonder, som idag uppgår till avsevärda belopp! Men det råder knappast något tvivel om att sjunkande medlemssiffror i SSMF till en del orsakades av stordonationen till Karolinska Institutet.

Värvningskampanjer gav magra resultat

Enligt planerna skulle SSMF:s inkomster bestå av medlemsavgifter, och vid starten fick man kraftigt gensvar: 871 medlemmar av vilka 73 var ständiga och 32 stiftande. Styrelsen hade då skickat ut skrivelser till landets läkare samt till försäkringsbolag och sparbanker. Åtta försäkringsbolag engagerade sig genast som stiftande medlemmar i SSMF, ett blev ständig medlem och ytterligare försäkringsbolag tillkom senare.

Sparbankerna var mer hårdflörtade: Endast Sala stads sparbank ingick som ständig ledamot och Havdhems sockens sparbank skänkte 25 kronor. Cirkulärskrivelser till landets samtliga bad- och kuranstalter resulterade i att en enda, Loka brunn, blev medlem. Brev till 800 stockholmare, som deklarerat mer än 20 000 kronor i årsinkomst, gav 27 årligen betalande medlemmar, fyra ständiga och en stiftande ledamot - en svarsprocent på 4.

Krympande medlemsstock

Redan efter de första två verksamhetsåren började emellertid medlemsstocken krympa och 1925 bestod den av 520 personer och företag. Något måste göras och 1936 tillsattes en kommitté, som skulle utarbeta ett program för medlemsvärvning. Det publicerades i en artikel i Svenska Läkartidningen, skriven av SSMF:s sekreterare Gustaf Neander, under den inte alltför upphetsande rubriken Svenska Sällskapet för Medicinsk Forskning - Några meddelanden från SSFM:s styrelse. Gustaf Neander harangerade initiativtagarna till SSMF och kom sedan fram till sitt egentliga ärende - behovet av fler stödjande medlemmar och "om möjligt ytterligare donationer."

Dåliga tider för SSMF

Avkastningen på SSMF:s fonder försämrades under 30-talets depression, den ursprungliga skaran av medlemmar minskade successivt och de unga läkarna visade ingen större lust att engagera sig. Samtidigt ökade intresset för medicinsk forskning över hela världen och Neander uttryckte förhoppningen att den medicinska forskningens vänner i vårt land skulle bidra till en förnyad blomstring av SSMF. Samtidigt med artikeln i Läkartidningen sände SSMF ut cirkulärskrivelser till inte mindre än 3 300 personer i landet, däribland samtliga landshövdingar, läkare, apotekare, veterinärer, Riksbankens direktörer och styrelseledamöter m fl. Aktionen resulterade i att antalet medlemmar, som 1936 var 171, ett år senare hade ökat med 76 till 247. I relation till kampanjens intensitet och omfattning var responsen måttlig.

Donationerna avgörande

Tjugotvå år senare, 1958, hade antalet medlemmar sjunkit till totalt 108 och det var dags för en ny värvningskampanj. Forskningssituationen hade såtillvida förbättrats sedan 30-talet att samhället gick in mera aktivt. Medicinska forskningsrådet hade inrättats och fördelade stora summor, doktorandstipendierna hade tillkommit och fakulteterna fick större forskningsanslag.Samtidigt ökade donationsmedlen. Men de som gynnades mest av denna utveckling var de etablerade forskarna, kvar stod behovet att stödja och stimulera de yngre forskarna. Detta poängterades i ett upprop från SSMF, som gick ut till alla läkare i Sverige: Det gällde att "bredda det underlag, från vilket ledarna av den medicinska forskningen en gång skall rekryteras och att SSMF kan bidraga därtill genom att medverka till att unga lovande forskare får tillfälle att tidigt konfronteras med vetenskaplig verksamhet."

Medlemsavgiften, som sedan 1920 legat på 50 kr om året, halverades nu i hopp om att en sänkning skulle öka anslutningen, men det hjälpte inte. Vid SSMF:s 50-årsjubileum 1969 var medlemsantalet 131 - en sjättedel av vad det var vid starten 1919 - men då bör tilläggas, att antalet medlemmar är en dålig mätare på SSMF:s betydelse för den medicinska forskningen. Här har donationerna spelat den helt avgörande rollen.

Fru Myrin vände utvecklingen

Med en donation år 1974 kom den larmsignal, som skulle komma att vända utvecklingen. Fru Mia Myrin påpekade vid ett litet party, som hon gav i samband med överlämnandet av en gåva till SSMF på c:a 200 000 kronor i värdepapper, att hon tvekat inför donerandet till ett så anonymt sällskap, om vars verksamhet hon visste så litet. Men, som hon antydde, hennes lojalitet mot "Enskilda Banken", med vilken hon hade haft nära förbindelser under större delen av sin och sin makes levnad, hade dock föranlett henne att donera sina medel till det banken så närstående SSMF. Hennes tvekan var förståelig. Familjen Wallenberg gav redan från starten SSMF ett starkt stöd genom donationer och gåvor, och SSMF:s medel har förvaltats av Enskilda Banken (numera SEB Enskilda Banken).

Jacob Wallenberg var SSMF:s skattmästare under åren 1927 till 1964 och mångårig medlem i SSMF. Alltsedan dess har SSMF:S skattmästare rekryterats från samma bank. SSMF:s anonymitet var tvivelsutan en följd av den starka anknytningen till Wallenbergfamiljen, vars motto "Verka men ej synas" även blivit SSMF:s. Det ansågs ej passande att mera öppet annonsera om sin tillvaro och verksamhet.

Mia Myrins larmklocka ledde emellertid till en genomgripande förändring i SSMF:s informationspolitik. I annonser i dagspressen upplystes nu årligen om SSMF:s existens och anslagspolicy samt det stora behovet av gåvor och donationer för medicinsk forskning. Mera personligt riktad marknadsföring började tillämpas. Resultatet lät inte vänta på sig. De årliga bidragen i form av donationer, testamenten och andra gåvomedel har ökat starkt under de senaste åren.

Samarbete med andra fonder och organisationer

SSMF har även etablerat samarbete med andra stiftelser och organisationer, som ställer medel till SSMF:s förfogande för utdelning av stipendier och forskningsanslag.

Dela/spara Dela eller tipsa