Nya möjligheter till snabbare läkning och minskad risk för sammanväxningar efter senskador

Handen är ett unikt greppinstrument med förmåga till både stor kraft och finmotoriska rörelser. Vid skador på fingrarnas böjsenor bildas efter operation ofta sammanväxningar mellan den hopsydda senan och den omgivande senskidan. Detta leder till nedsatt rörelseförmåga och därmed sämre funktion. Sådana komplikationer är vanliga även efter andra kirurgiska ingrepp. Monicas forskning syftar till att genom ökad kunskap om reparationsprocessen hos specialiserad bindväv kunna utveckla behandlingsmetoder som påskyndar läkning och minskar sammanväxningar.

Efter en skada kan senan förlora sin glidförmåga genom sammanväxningar med senskidan. Fingret/fingrarna får därigenom ett nedsatt rörelseomfång. Bland kirurger menade man tidigare att dessa senor var beroende av utifrån växande celler och kärl för att kunna läka, det vill säga att sammanväxningar var nödvändiga. Idag vet man att böjsenorna har egen läkningsförmåga. Det bör därför vara möjligt att utveckla behandlingsmetoder som förhindrar sammanväxningar utan att påverka läkningsförloppet.

DEN DUBBLA EFFEKTEN HOS HYALURONAN

Hyaluronan är en intressant substans som i flera studier har gett gynnsam effekt på läkningen i olika vävnader och samtidigt minskning av sammanväxningar mellan sena och senskida efter sensutur. Verkningsmekanismerna är dock bristfälligt kända. Hyaluronan förekommer normalt i ett flertal vävnader och vävnadsvätskor och har experimentellt använts utan märkbara sidoeffekter.
Monica och hennes medarbetare har visat att hyaluronan hämmar celltillväxten utan att påverka varken kollagener, kollagena proteiner eller proteoglykaner i odlade sensegment. Hyaluronan som tillförs utifrån skulle således kunna verka som modulator av sencellernas tillväxt. Resultaten indikerar därmed en möjlig mekanism för hyaluronanets hämmande effekt på sammanväxningar efter senkirurgi.

FORTSATTA STUDIER

Vi avser att fortsätta studera hyaluronanets effekt på sena och senskida för att kanske kunna optimera behandlingen vid senkirurgi. Vi har också som mål att finna den optimala befuktningen för att mottverka effekterna av uttorkning på senor och ligament efter skador och kirurgiska ingrepp, säger Monica.

Nya molekylärbiologiska metoder gör det möjligt att studera vilka faktorer det är som styr läkningen och uppkomsten av sammanväxningar. Den kunskapen ökar möjligheterna att förebygga/åtgärda problemet med sammanväxningar, t ex genom att blockera eller stimulera produktionen av vissa ämnen. I ett vidare perspektiv kan denna grundforskning bidra till en ökad kunskap inom hela det muskuloskellettära systemet och dess sjukdomar.

MONICA WIIG,
SSMF-STIPENDIAT, HANDKIRURGISKA KLINIKEN, AKADEMISKA SJUKHUSET, UPPSALA

Dela/spara Dela eller tipsa