»Ingen ska behöva lida av smärta«

Runt 200 000 beräknas ha fibromyalgi, fyra av tio har ont i ryggen och en lika stor andel utvecklar artros. Karin Jensen vill hitta vägar till bot för dem som drabbas och undersöker placebons effekter mot långvarig smärta.

Om du trampar på en vass sten kommer du att dra undan foten kvickt. Det gör ju ont – och det är meningen! Att vi känner smärta är kroppens varningssignal om att det finns ett hot mot vår kropp.
– Ofta tänker vi på smärta som negativt, men faktum är att det är nödvändigt för vår överlevnad att vi reagerar så här, säger Karin Jensen, smärtforskare vid Karolinska Institutet.

Tufft nog, för den som är drabbad av kronisk smärta, kan kroppen och nervsystemet komma att fortsätta att signalera fara, även om hotet är undanröjt. Den sunda reaktionen, som alltså är avgörande för vår överlevnad, är inte alls så sund i det långa loppet utan väldigt plågsam.

– Långvarig smärta, som är den nyare benämningen av tillståndet, beror på att smärtsignalerna fortsätter att skickas till hjärnan. Detta trots att vävnadsskadan har läkt och smärtan borde vara borta, förklarar Karin Jensen.

I dag beräknas runt 200 000 svenskar ha fibromyalgi, hela fyra av tio lider av ryggsmärta, och lika många kommer att någon gång i livet utveckla artros. Några riktigt bra verktyg för att behandla långvarig smärta finns inte idag. Att mäta själva smärtan med hjälp av medicinska tester är också svårt, vilket kan leda till att patienter lider i det tysta utan att få hjälp. 

Våra förväntningar styr oss

Men finns det något sätt att tala om för hjärnan att hotet är borta, kan vi göra så att smärtsignalerna inte når fram? Ja, precis som vid andra sjukdomar där symptomen styrs av nervsystemet, kan långvarig smärta påverkas av så kallade placeboeffekter, visar forskning.  

– Vår upplevelse av omvärlden, genom våra sinnen, påverkas av våra förväntningar. Ett dyrt vin tycker vi är godare än ett billigt till exempel. Och förväntanseffekter inom det medicinska området kallas placeboeffekten, säger Karin Jensen.

När man forskar kring nya läkemedel brukar en del av patienterna få den verksamma substansen, medan andra får sockerpiller som ser likadana ut som medicinen. Syftet med det är att forskarna ska kunna se hur mycket bättre patienterna blir av den verksamma substansen. 

Karin Jensens forskning visar att det faktiskt går att lura smärtsignaleringen i hjärnan med hjälp av placebo. Hon studerar hur smärtsignaleringen förvärras vid långvarig smärta – men också hur vi kan få samma smärtsignalering att minska med hjälp av placebo. På samma sätt som smärtbromsen kan förvärras vid långvarig smärta – kan den också öka med hjälp av placebo. När placeboeffekten fungerar tvärtom kallas den för noceboeffekten.

– Om man läser listan om biverkningar på en medicin som man ska ta – och förväntar sig att man kommer att få dem – ja, då får man biverkningarna oftare, säger hon.

»Läser man listan om biverkningar
på en medicin – och förväntar sig att
man kommer att få dem – ja, då får man
biverkningarna oftare.«

Ett av Karin Jensens första fynd, som gjordes tack vare hennes allra första forskningsanslag som kom från SSMF, är att inte enbart patientens utan också läkarens förväntningar på behandlingseffekten har betydelse. 

– Placeboeffekten kan byggas upp på olika sätt. Hur patienten interagerar med sin läkare spelar jättestor roll för vilka förväntningar man får inför behandlingen, säger hon. 

Karin Jensen och hennes kollegor bestämde sig för att titta på vad som hände hos läkare vid Harvard universitetet när de trodde att de använde verksam behandling, men egentligen behandlade med placebo. 

– Jag hade byggt ihop en placebomaskin, som vi sa fungerade smärtlindrande, men den fungerade inte alls, förklarar hon. 

För att studera läkarnas hjärnor fick de utföra behandlingen på en patient medan de var placerade i en magnetresonanstomografikamera (fMRI). När läkarna bara fick se sin patient ha ont, utan att kunna lindra, så aktiverades läkarnas egna smärtområden i hjärnan, något man bara hade studerat hos kärlekspar innan. 

– En biologisk grund för empati tror man det handlar om, säger hon. 

När läkarna däremot fick börja behandla sin patient med placeboapparaten, som de trodde fungerade, aktiverades områden i hjärnans så kallade prefrontala cortex.

– Det är samma område som aktiveras när man själv får placebosmärtlindring. Hjärnans belöningssystem aktiverade också. Och ju högre siffror läkarna hade på empatiskalor – desto mer aktiverades ett visst område i frontalloben, säger hon.

Långt kvar till godkänd behandling

Men trots kännedom om att vi kan lura smärtsignalerna med placebo, används inte detta som behandlingsmetod i vården.

– Nej, det kan vi inte göra. Man får inte luras. Att låtsas är inte etiskt försvarbart, säger Karin Jensen.

Men det finns trots allt en internationell studie från 2016 där forskare gav placebo till personer med långvarig ryggsmärta, men den gången handlade det om så kallad öppen placebo. Öppen placebo betyder att de som behandlades kände till att de skulle få placebo.

– Där funkade det ganska bra, åtminstone bättre än traditionell behandling. Men nja, jag är ändå ambivalent inför den här typen av behandling. Om vi som är representanter för den vanliga sjukvården börjar behandla med placebo så kommer vi ju inte skilja oss från det som oseriösa alternativa behandlare håller på med, säger hon.

Är vi alla lika svaga för placeboeffekten eller finns det vissa av oss som är mer lättlurade än andra? Faktum är att forskare har försökt ta reda på detta ända sedan 1950-talet, berättar Karin Jensen. Men, hittills har ingen forskare kunnat visa att vissa människor skulle svara bättre än andra på placebo.

Läs mer:
Stöd forskningen för ett friskare liv – se våra gåvoformer och läs om hur ditt bidrag gör skillnad.