Nobelpristagaren som tog musiken till hjälp
Trots sjukdom och knaper ekonomi i ungdomen lyckades Hugo Theorell bli framstående inom biokemiforskningen. Läs den fascinerande berättelsen om SSMF:s tidigare ordförande som spelade fiol för att få fart på forskaridéerna och belönades med Nobelpris.
När det vetenskapliga arbetet gick trögt spelade han fiol en stund och då lossnade det igen. Inte mindre än 600 framträdanden gjorde Hugo Theorell med Mazerska kvartettsällskapet i Stockholm under många år. Musiken betydde mycket i den blivande Nobelpristagarens liv.
Hans mamma var konsertpianist och pappan sjöng. Det var faktiskt nära att Hugo satsade på en musikkarriär som violinist. När han hade tagit studenten i Linköping och skulle studera vidare valde han mellan medicinsk utbildning på Karolinska Institutet, teknologisk utbildning på Tekniska Högskolan och musikutbildning på Musikhögskolan.
En av hans tre söner, Töres Theorell som själv är professor emeritus vid KI, säger att det ryktas att pappan valde medicin eftersom den utbildningen hade den lägre terminsavgiften.
— Men jag vet inte om det stämmer, säger han.
Till saken hör att Hugos pappa, som var regementsläkare i Linköping, hade ägnat väldigt mycket tid åt att sjunga när han studerade medicin i Uppsala. Följden blev att studierna försummades och drog ut på tiden vilket kostade pengar.
Han kom från en prästfamilj och hade många syskon och Hugos farfar som dog tidigt kunde inte stötta ekonomiskt. Hugos pappa hade därför stora studielån och familjens ekonomi var ansträngd även under Hugos uppväxt.
Nobelpriset fick Hugo Theorell 1955 i fysiologi eller medicin. Men huvudupptäckten skedde redan 1935 när han befann sig i Berlin-Dahlem, Tyskland, efter att ha fått ett forskarstipendium. Han och hustrun Margit bodde där i knappt två år medan Hugo arbetade tillsammans med biokemisten Otto Warburg.
Warburg hade hittat ett gult enzym med anmärkningsvärda egenskaper som Hugo och hans kolleger studerade, bland annat med hjälp av en elektroforesmaskin som Hugo konstruerat. Forskningen ledde till att de mer ingående kunde beskriva de grundläggande principerna för syretransporten från lungorna och ut i cellerna.
Enzymer är proteiner i biologiska processer som ökar eller minskar hastigheten på kemiska reaktioner utan att påverka slutprodukten. Hugo kunde visa att coenzymet riboflavin, vitamin B2, samverkar med ett apoenzym, en stor proteinmolekyl. Dessa måste båda vara närvarande samtidigt och det är nödvändigt för att syretransport ska kunna ske. Upptäckten betydde mycket för den fortsatta biokemiska forskningen.
Theorell var redan 1936 nominerad till Nobelpriset. Varför det dröjde nästan 20 år innan han faktiskt fick det är oklart. Han föreslogs i flera omgångar men det bedömdes varje gång att han skulle vänta och att han skulle ”mogna” som pristagare. Enligt Erling Norrby, som skrivit böcker om Nobelprisen i medicin, bidrog till slut påtryckningar från utländska nobelpristagare till att han fick pris.
När familjen Theorell återvände till Sverige efter Tysklandsvistelsen tog han upp arbetet på KI igen och 1936 blev chef för nyetablerade biokemiska avdelningen på Nobelinstitutet som öppnade året därpå. Han arbetade där fram till 1970.
Enligt Töres Theorell var fadern en omtyckt chef. Han hade många sociala färdigheter – något otippat kanske med tanke på att han länge var sjuk som barn. Han fick polio som treåring och var under en tid helt förlamad. Han fick tidvis hemundervisning och kunde inte vara ute och spela fotboll och leka med kompisarna.
Gradvis fick han tillbaka rörligheten men benen, framför allt det vänstra, var påverkade under hela livet och han använde käpp när han gick. Men sjukdomen hindrade honom inte från att utveckla sin kreativitet och här kan musikintresset ha spelat roll, menar sonen Töres.
— Som barn byggde han en maskin som han kunde såga ut pusselbitar med, han hade en utpräglad ingenjörsådra, med hjälp av en spinnrock. Med sin högra fot trampade han spinnrocken som drev en lövsåg. Pusslen sålde han och fick bra betalt för, säger han.
Pengarna använde han till att ta musiklektioner. För musiken var redan då en stor del av hans liv. Inte så konstigt kanske eftersom hans mor och far till och med hade träffats när de musicerade tillsammans i Linköping.
Sonen Töres var 13 år när pappan tog emot Nobelpriset och han minns det mycket väl. Det var efterlängtat och ryktena säger att Hugo blev så stressad av nomineringen att han blev sängliggande.
— Då hade ingen svensk naturvetenskapsman fått priset på decennier. Vanligast då var att få priset ensam och pappa var dessutom polioskadad. Det fanns bara en tevekanal och han blev väldigt omhuldad av pressen. Han fick även sitt ansikte på ett frimärke, säger Töres Theorell.
Hugo Theorell (1903-1982)
Kopplingar till SSMF: Under åren 1941 till 1950 var han SSMF:s vetenskapliga sekreterare. Senare, under en 12-årspersiod, 1956 till 1968, axlade Hugo Theorell rollen som SSMF:s ordförande.