Ett arv som gör nytta

Vodka i pajdegen och skämt om sin handikappdusch. Anita pratar hellre om recept och skojar om sin tillvaro än beklagar sig. Men hennes donation till medicinsk forskning efter makens död har ett djup och en personlig innebörd.

Några av bondpelargonerna i Anitas uterum har samma ålder som Anita själv, drygt åttio. De kommer från hennes barndomshem i Lindesberg och är varsamt omhändertagna och ompysslade. Sticklingar från krukväxterna står i små glasburkar och väntar på att bli planterade. Anitas gröna fingrar har gjort avtryck även ute på tomten. Det som nu är en redig enbuske i slänten har en gång i tiden bara varit en liten kvistprydnad i en julgrupp.

– Odlingsintresset är stort. Att få gå och handla blommor på torg och marknader är bland det bästa jag vet. Jag har en extra stor kärlek till orkidéer.  

Den blomstrande villan i Segeltorp i sydvästra Stockholm har Anita Mellström Berniker bott i sedan 1975. Den mesta av tiden tillsammans med maken Orian men efter att han gick bort år 2008 har hon levt ensam i huset. Anita har vant sig vid livet som änka och reder sig skapligt på egen hand men minnet av Orian  lever kvar. Bilder på honom sitter instuckna vid spegeln och finns inramade vid köksbordet och i arbetsrummet. Porslinselefanterna framför teven får dessutom Anita att tänka på när de var i Indien. Och pärlhalsbandet, som matchar den blå jumpern, för tankarna till en hotellreception i Peking där Orian köpte smycket åt henne.  

Kändes angeläget att bidra till forskning efter makens bortgång

Minnet av Orian lever också vidare tack vare Anitas donation till Svenska Sällskapet för Medicinsk Forskning, SSMF – en donation hon gjorde efter Orians bortgång och som hon gett sitt eget och Orians namn. Bakgrunden till den generösa gåvan är att Anita ville investera en del av arvet efter Orian till något välgörande ändamål som kändes angeläget och relevant för dem båda.

– Med tanke på att Orian drabbades av myelom och hade oerhört tuffa år med cancern sin sista tid i livet kändes det nära till hands att stödja den medicinska forskningen, säger Anita Mellström Berniker.

Det är Orians aktier som ligger till grund för donationen. Han hade näsa för affärer, skaffade en parabol för att kunna följa de utländska aktiekursernas utveckling på teve långt före börshandeln fanns online på internet. Det gick bra, hans aktier steg i värde. När Orian dog valde Anita att skänka aktierna till Svenska Sällskapet för Medicinsk Forskning, SSMF, som nu förvaltar kapitalet och ser till dela ut pengarna till de mest lovande forskarna.

– Att aktierna kunde skänkas skattefritt var en viktig faktor för mig, så att pengarna verkligen går till det de är avsedda för. Och att ge till just SSMF känns bra och pålitligt. Jag har även fått lite personlig relation till sällskapet när jag deltagit på några av SSMF:s tillställningar. Att få träffa forskare har varit roligt och givande.

Vid ett evenemang som SSMF arrangerade före pandemin fick hon en barnläkare från Lund som bordsherre och de utbytte inte bara vetenskapliga ämnen vid bordet utan kom även in på pajrecept, berättar hon glatt.

– Det ska vara några stänk koskenkorva i pajdegen, det gör susen, tipsar hon vidare.

Nära till skratt trots smärtsam artros

Anitas donation till SSMF finansierar forskning inom framför allt cancer- och artrossjukdomar, de  medicinska områden som berör och har koppling till Orian och Anita mer på djupet. För även om Anita strålar av glädje, har ett smittande skratt och en sprudlande energi är hon begränsad i sina fysiska rörelser. Hon behöver stöd av krycka när hon går och trappan upp till övervåningen har en stoltrappshiss som Anita behöver för att kunna förflytta sig mellan planen i huset.

– Jag har haft problem med lederna sedan i 30-årsåldern. Under årens lopp har jag genomgått flera operationer. På morgnarna gör det fruktansvärt ont.

En stor plastlåda på köksbänken, fylld med mediciner, vittnar om smärtan och besvären hon lider av. Och i badrummet står ett specialbyggt badkar.

– Jag kan duscha och bada på egen hand, utan hemhjälp, men det är inte lika lyxigt som de skumbadande kvinnorna på bilderna i den tyska katalogen såg att utlova, säger hon. Humorn är intakt trots hennes påtagliga besvär med artrosen och höftprotesen som gör vänsterbenet är kraftigt försvagat.

 Anita är en skicklig berättare. Historier om hur hon som ung var utbytesstudent i Lübeck varvas med minnen om hur hon som liten besökte mostern i Söderbärke på bondgården i Dalarna under 1950-talet. Det var mycket jobb med slåttern på åkrarna men det var det värt med tanke på belöningen.

– Efteråt fick vi festa på 18 olika sorters kakor som moster bakat. Det var en riktig hedersstund.

Som barn var Anita den ordentliga flickan som tidigt fick ta stort ansvar. När hon och kusinerna gick på simskola och ledaren lämnade sjön för en stund var det Anita som fick hålla koll på barnen i vattnet trots att de andra var äldre hon själv. Och i skolan lärde magistern Anita hur hon skulle blanda kloramintabletter i vatten och badda sår när någon elev gjorde sig illa. Hon fick vara stand-in för den skolsköterska som inte fanns.  

Kanske lade det grunden till hennes intresse för sjukvård. Anita utbildade sig till läkare, inledningsvis vid Karolinska Institutet och senare delen i Umeå för att hon ville vidga vyerna. De tidiga åren i karriären jobbade hon i norrländska städer och fick erfarenhet av många olika arbetsområden och patientfall. Det var ont om specialister och läkarkollegor överlag så hon fick både skinn på näsan och stor kunskap tack vare alla olika uppdrag.

– När narkosöverläkaren i Örnsköldsvik hade semester fick jag kliva in och även ta hans uppdrag som hockeylagets Modos klubbläkare när det var match i stan.

Flydde från koncentrationsläger

Orians bakgrund är mer brokig, svår och tung. Han föddes i Riga i en judisk familj, pappan var tandläkare. Under andra världskriget miste Orian både sin mamma och pappa och även farbrodern och kusinen, som hamnade i samma koncentrationsläger som Orian, dog obarmhärtigt under grymma förhållanden i lägret. Orian kom ensam till Sverige som 13-åring klädd i randig pyjamas utan vare sig ägodelar eller släktingar.

Han blev omhändertagen av en svensk familj och fick efter omständigheterna bra unga år och nådde stora framgångar med sitt företagande i vuxen ålder. Orian och Anitas vägar möttes på väg till Grekland 1972. Anita var då 34 år och firade semester, Orian var 40 och på affärsresa.

– Vi hade trevligt och umgicks mycket under en vecka men det blev inte av att vi bytte telefonnummer. Så Orian lade verkligen manken till för att hitta mig efteråt, ringde runt till olika Mellströms och fick napp när min kusin fick ett samtal en dag.

De blev ett par, flyttade ihop i Stockholm och fick fantastiskt många och roliga år tillsammans där resandet varit ett av deras stora gemensamma intressen. Och Anita tänker att Orian hade varit stolt och nöjd om han känt till att hans aktiekapital nu ger forskare möjligheten att utveckla sina vetenskapliga idéer som leder fram till bättre behandlingsmetoder och förebygger sjukdomar.

Vill du som Anita göra en donation till medicinsk forskning? Läs mer här: https://www.ssmf.se/stod-forskningen/donation/