”Jag är aldrig rädd. Jag tänker att det ordnar sig.”

När hustrun Lucy gick bort kände Sören en tomhet och livsförändringen väckte tankar. Hans berättelse handlar om kärlek, italienska operor och hundar. Och om viljan att ge av sitt arv till den medicinska forskningen.    

Sören Alftner börjar dagen med yoghurt toppat med några kryddmått gurkmeja och ingefära. Det är gott och så har han hört att det är bra för hälsan. Till det dricker han te. I sitt kökspentry har han lite olika sorter att välja mellan, nyponte är favoriten. Kaffe däremot har aldrig fallit honom i smaken. Han har inte druckit en enda kopp kaffe sen skoltiden och har aldrig saknat det, inte ens för det sociala.

– När kollegorna på jobbet tog kafferast öppnade jag i stället fönstret på rummet och gjorde stretchövningar. Jag är nog lite av enstöring, säger Sören Alftner lugnt med ett leende.

Sörens egen beskrivning av sig själv är svår att få ihop med hans sociala liv fylld med aktiviteter som hans seniorboende arrangerar. Han går en kurs i biljard och bordtennisen på fredagar är en av veckans höjdpunkter. Flåset har han i behåll trots att nått en ålder på 85 år. De snabba bollarna i pingisen orkar han jaga efter utan problem. 

– Men i boulen går det inget vidare, jag har inte vunnit en enda match. Och lite av en tävlingsmänniska är jag så de turneringarna kan jag hoppa över.

Idrottat har han alltid gjort. Fotboll ligger Sören extra varmt om hjärtat. Och så älskar Sören musik. Hemma går Bang Olofsson-stereon varm. Ofta och gärna spelar Sören italienska operor av Verdi och Mascagni. 

Det var bland annat musikintresset som förde honom samman med hans hustru Lucy. De träffades på 70-talet. 

Han minns första dejten

– Det regnade när vi skulle gå från restaurangen på Valhallavägen där vi ätit middag. Lucy hade inget paraply och fick gå tätt intill mig för att rymmas under mitt.

De trivdes med den där närheten till varandra, blev snabbt ett par och fick många fina år tillsammans. De upplevde mycket kultur ihop. Och Lucy gillade att utforska kokkonsten och Sören uppskattade att äta den mat som Lucy lagade i sällskap med henne. De var lika på många sätt, passade ihop. 

Men de har vitt skilda bakgrunder. Lucy växte upp i Brasilien dit föräldrarna flyttat på 1930-talet för att hitta bättre jobbmöjligheter än på den då kärva arbetsmarknaden i Sverige. Som ung studerade Lucy där till läkare och blev omskriven för att ha blivit Brasiliens första kvinnliga hjärnkirurg. I vuxen ålder flyttade Lucy till Sverige och arbetade som verksamhetschef på en vårdcentral i Stockholm. 

Sören är uppvuxen i byn Granbo en mil utanför Bollnäs där de flesta var jordbrukare eller industriarbetare. Hans pappa var lärare i byskolan och mamman hjälpte till med syslöjdsundervisningen. Familjen bodde i lärarbostaden i skolan. I Sörens sovrum hänger två tallriksmålningar på väggen som skildrar barndomsmiljön. Konsten visar en idyll men visst kunde det också vara kärvt för många, påpekar Sören. Han är inte den sentimentala typen som hävdar att det var bättre förr. 

Hustrun Lucys bortgång väckte tankar 

Att han har förmågan att leva i nuet och kan förhålla sig till förändringar i livet har också varit en hjälp i sorgearbetet efter att Lucy gick bort för fem år sedan. Visst är det tomt och ensamt efter att hans älskade hustru inte längre finns vid hans sida. Det är en saknad att inte kunna dela vardagens bekymmer och glädjeämnen med sin livskamrat. Men Sören har sett till att göra det bästa av situationen, ansträngt sig för att förgylla tillvaron på nya sätt.

Men livsförändringar väcker tankar. När han blev ensam kvar blev det naturligt att fundera på vad som händer den dag då han inte längre själv finns i livet. Vänner har legat på och sagt att Sören bör skriva ett testamente. I all välmening. De har påpekat att han borde tänka till och bestämma hur hans efterlämnade tillgångar ska användas så att de inte bara hamnar hos Allmänna arvsfonden. De har en poäng, instämmer Sören, men påpekar samtidigt att det så är lätt att skjuta upp sådant där.  

När han väl tog tag i saken och kontaktade Svenska Sällskapet för Medicinsk Forskning angående sitt testamente var det därför med en bra känsla. Nu finns Sörens vilja nedtecknad, en jurist hjälpte till med det formella och rättsliga och Sören är nöjd med att det landade så rätt. Det är ordnat på pränt att hans arv ska investeras i medicinsk vetenskap av hög kvalitet. 

– Jag bidrar gärna till att hitta sätt att bota och förebygga sjukdomar. Och det känns bra att Svenska Sällskapet för Medicinsk Forskning kan avgöra hur och var pengarna gör bästa nytta, att inte jag behöver fundera på vilket område som bör prioriteras.

Sören har alltid värnat om den medicinska utvecklingen och med åren har intresset ökat.

– Hälsan blir mer påtaglig när man blir äldre. Det är många som drabbas av olika sjukdomar, konstaterar han. 

Har lugn trots egna sjukdomsbesvär 

Själv känner han sig frisk och pigg men för ungefär fem år sedan drabbades han av en hjärnblödning.  Han tar även mediciner för sitt hjärtflimmer och för några år sedan fick han beskedet att har prostatacancer. Var tredje månad går han till vårdcentralen för att ta prover och får behandling för det. Men orolig har han aldrig varit. Han är väl omhändertagen av sjukvården intygar han. 

– Jag är aldrig rädd. Jag tänker att det ordnar sig. Det har alltid ordnat sig. Jag har haft tur i livet.

Om det beror på tur får vara osagt men för Sören kom hans flytt till huvudstaden som ung att bli betydelsefull. Första jobbet på en bank i Bollnäs kändes si så där och han fick tipset av en vän att Schartaus handelsgymnasium i Stockholm hade en ettårig vidareutbildning som kunde passa. Det gjorde den och examen därifrån ledde Sören till en tjänst som handläggare på Exportkreditnämnden. Den arbetsplatsen var han trogen under sitt yrkesliv men avancerade med åren och blev kreditbedömare. 

Något som betytt mycket för Sören är även hundar. Med iver bläddrar han i pärmarna där han sparat information om alla hundar han tagit hand om som volontär. Hundar som saknat ägare och behövt tillfällig omsorg, lek och långpromenader. Sören har fått ett diplom för sin trogna insats och har sparat de fina och uppskattande orden som föreståndaren på Hundstallet skrev till honom när han tyvärr kände sig tvungen att avsäga sig uppdraget i samband med pandemin. Kärleken till hundar var något Sören delade med hustrun Lucy. En cocker spaniel fick pryda Lucys dödsannons. 

Det är med stor tacksamhet och ödmjukhet som Svenska Sällskapet för Medicinsk Forskning, SSMF, tar emot testamenterade gåvor. De utgör grunden för SSMF:s verksamhet och har genom åren finansierat tusentals lovande forskare. Att som Sören Alftner tänka på den medicinska vetenskapen i sitt testamente är en värdefull gåva till kommande generationer.  Att SSMF får förtroendet att ta emot arv gör det möjligt att bedriva forskning som förbättrar behandlingar och förebygger sjukdomar. 

Vill du veta mer om testamenten?  

Är du också intresserad av att ge av ditt arv till den medicinska forskningen? Vi erbjuder gratis råd av jurist för dig som vill testamentera till Svenska Sällskapet för Medicinsk Forskning, SSMF. 

Läs mer genom att klicka här: https://www.ssmf.se/stod-forskningen/testamente/