»Jag är glad att jag är här, men tankarna kan inte stängas av«
När Ryssland invaderade Ukraina blev det omöjligt för den forskande läkaren Violetta Dubovyk att stanna kvar i Kiev. Flykten ledde henne till Sverige och tack vare att SSMF infört ett Ukrainastöd kunde hon börja jobba i Cristina Maglios forskargrupp i Göteborg.
Skolgårdarna i stan är fyllda av rusiga studenter som springer sin framtid till mötes, gullregnet blommar, grönskan är som grönast.Kontrasten kunde inte vara större.
— Jag kan inte säga någonting mer än att jag är här och är glad för det, säger Violetta Dubovyk.
— Om det går att stänga av tankarna på mitt hemland och leva i två parallella världar? Nej, absolut inte. Jag tänker på mina föräldrar, min hemstad och mitt land hela tiden, säger hon.
En spårvagn makar sig sakteliga förbi utanför fönstret där vi sitter, på Institutionen för medicin i närheten av Sahlgrenska sjukhuset. De långa korridorerna må vara slitna men arbetet som sker är nytt. Tankarna och försöken att förstå är nya.
Söker svar om svåra ledbesvär
Cristina Maglio är läkare inom reumatologi och leder en forskargrupp som undersöker sambandet mellan ämnesomsättning, inflammation och utvecklingen av reumatoid artrit, en kronisk inflammatorisk ledsjukdom som drabbar cirka en procent av den svenska befolkningen. Hon har finansiering från SSMF för ett pågående fyraårigt projekt.
— Våra patienter med ledgångsreumatism har tillgång till god behandling, men alla svarar inte lika bra. Vi vill identifiera metabola faktorer som förutsäger vilka patienter som har större chans att svara på en viss behandling, säger Cristina Maglio.
Violetta är 25 år, tog sin läkarexamen för ett par år sedan och jobbade på ett av de större sjukhusen i Kiev som specialist i allmänmedicin. Hon är enda barnet och bodde hemma hos sina föräldrar, pappa jobbade på järnvägsstationen, mamma som psykolog. Sin lediga tid ägnade hon åt att träna och att måla en del. Livet var som Violetta Dubovyk säger – peaceful.
”Sen kom flyglarmen. Militärfordonen på gatan. ..”
— Sen kom flyglarmen. Militärfordonen på gatan. Det blev för farligt att försöka ta mig till sjukhuset. Mina kollegor på avdelningen fick alla stanna hemma, säger hon.
Violetta ingick sedan tidigare i ett nätverk av läkare från bland annat Moldavien, Belarus, Georgien och Sverige. I övrigt hade hon ingen koppling till det avlånga landet i Skandinavien. När kriget bröt ut började Max Petzold, en av nätverkets medlemmar och professor i Göteborg, att mer regelbundet höra av sig. Hur går det? Hur fungerar livet? Är du i säkerhet? Det var i mars som Cristina Maglio fick ett samtal av Max Petzold, professor på samma institution som hon; skulle Cristina möjligen kunna ta emot en ukrainsk läkare i sitt team?Hon följde som alla andra utvecklingen i Ukraina och ville gärna göra en insats om hon kunde.
— Vi hade nyligen fått finansiering till ett nytt projekt och hade dessutom en lucka, en mängd data som behöver analyseras, som bara väntade på att någon skulle ta sig an den uppgiften, säger Cristina Maglio.
Cristina själv kommer från Italien, övriga forskare i hennes team är från Kina, Pakistan, Sverige och Grekland. Och sedan i mars även Ukraina. För situationen i Kiev blev inte alls bättre för Violetta Dubovyk och övriga invånare i Kiev.
Sov i farmors källare.
— Det var ett svårt beslut men till sist gav jag mig av, säger hon. Det tog fem dagar att komma hit. Först åkte jag tillsammans med två kompisar 15 timmar bil till min farmor. Där sov vi två nätter i hennes källare, hon ordnade med skydd till flera personer och lagade mat. När vi kom till Lviv tog mina vänner tåg till Polen medan jag åkte till Budapest och tog därifrån tåg till Warzawa. Den 28 februari landade Violetta på Landvetter flygplats i Göteborg. Max Petzold tog emot henne och det är sedan dess i hans hus hon bor.
— Jag hade aldrig hört svenska. Jag förstod ingenting och precis allt var annorlunda, säger Violetta.
Idag har hon sin vardag tillsammans med Cristina Maglio och de andra kollegorna i forskarteamet. Hela gruppen har varit i Köpenhamn på konferens om reumatiska sjukdomar då det också fanns chans att lära känna varandra lite bättre.
— Violetta lär sig snabbt och har fort kommit in i gruppen, säger Cristina.
Kort efter Violettas ankomst sökte Cristina Maglio det särskilda bidrag, som SSMF införde efter Rysslands invasion av Ukraina, som gör det möjligt för svenska forskare att ta emot och ge försörjning till ukrainska forskare som flytt kriget.
— Vi fick snabbt besked om att ansökan beviljades och kunde anställa Violetta. Utan de pengarna hade det blivit väldigt svårt att lösa, säger Cristina.
Ännu en spårvagn rasslar förbi hållplatsen Medicinareberget. Cristina ska iväg och hämta barn på förskolan, arbetsveckan närmar sig sitt slut. Violetta ska ta vagnen till Max hus i Frölunda, hon letar efter någon egen stans att bo men än så länge är det hennes hem.
— Det händer många oförutsägbara saker i livet som vi inte rår över. Tack vare personer som har hjälpt mig har det ändå fungerat, jag är väldigt tacksam för det. Det här är en väldigt känslosam tid i mitt liv. Jag vill tacka Max som hjälpte mig hit, jag vill tacka mina föräldrar som trodde på mig, säger Violetta Dubovyk.
Läs mer om SSMF:s ukrainastöd:
https://www.ssmf.se/for-forskare/stipendium-for-ukrainska-forskare/
Läs mer om Cristina Maglios forskningsprojekt: